Race rapport Ironman Kalmar 2016

Efter Kalmar Ironman 2015 anmälde jag mig direkt på plats till året därpå 2016. Det jag inte visste då var att jag var gravid med lilla Loe i magen. Jag lämnade aldrig tillbaka platsen utan jag tänkte lite i det blå, kanske kunde det vara möjligt att vara med en bit på banan så jag behöll min plats och såhär i efterhand är jag glad att jag gjorde det. 

Efter att Loe föddes 26 april började jag sakta men säkert bygga upp kroppen igen. Mycket träning för bäckenbotten och styrketräning gjorde susen. Jag började alltmer känna mig starkare och efter cirka 7 veckor kunde jag återuppta simningen igen och cyklingen kunde jag också börja med.

Körde kortare cykelpass ute för att vänja kroppen i tempoställningen och även för att inte belasta magen alltför mycket i början. Jag hade en liten förhoppning när jag kände att träningen rullade på och jag började att känna mig starkare att det kanske var möjligt att ändå stå på startlinjen Kalmar 2016, helt utan några som helst tidsmål.  

Veckorna gick och Ironman började att närma sig. Några gånger hade jag testat att simma i öppet vatten - då i väldigt kylig temperatur - utan att brösten hade stockat sig. Det var en liten rädsla jag hade, hur skulle brösten må efter 3,8 km simning i ett iskallt Kalmarsund. Det var lite annat att tänka på såhär inför min 7e Ironman. :) 

Det längsta cykelpasset jag genomförde innan Kalmar var på 11 mil och då uppdelat i två. Annars blev det runt 6-7 mil varje gång jag var ute med pärlan. Jag kände ändå att jag hade styrkan i benen och kroppen i allmänhet kändes bra så jag bestämde mig för att starta! :) Kalmar Ironman är speciellt och det har en stor plats i mitt hjärta.

På plats i Kalmar dagen innan race testade jag vattnet. Det var iskallt de första tagen men efter en stund kände jag att JA det här kan nog gå. Men min värsta skräck är ju verkligen att frysa på simmet. Tänkte att jag fick simma snabbare och göra pinan kortare, bra känsla trots vattentemperaturen :) Loe var med på bryggan, vår bästa hejarklack! Han skolas in redan nu i triträsket ;) 

Tror detta måste vara världens sötaste mini badmössa!!

Under fredagen checkades grejer in. 

Jag är överlycklig att jag ska få köra med min rosa pärla under världens bästa tävling! 

Incheck av bikebag 

RACE DAY! 

Runt 22 släckte vi lampan i gästlägenheten som vi bodde i. Alarmet stod på 04.25. Jag vaknar av att jag hör någon knacka på dörren. Hjärtat börjar banka. Jag tittar på Loe som ligger bredvid mig, han sover så gott. Vad tusan är det frågan om tänker jag? Vem vill något mitt i natten... det knackar ännu mer... vad fasen!! 

Sen slår det mig att vi har FÖRSOVIT oss. Kutar mot dörren där står mamma beredd att ta Loe för att Jani och jag ska åka iväg mot starten. Oh herregud tänker jag vad gör vi! Klockan är strax efter 5 och hjärtat rusar. Jag sätter mig i sängen och börjar amma Loe. Brösten måste tömmas - de exploderar snart av all mjölk. Loe har inte vaknat någon gång under natten heller. PANIK - känslan där och då, kommer vi hinna. 

Jani gör frukosten som vi får äta på vägen till växlingsområdet. Allt är klart och jag pussar på min älskade Loe som får det bra hos Mamsen medan vi kör racet. Vilken start! 

Vi hinner och har ändå lite tid till godo innan vi ställer oss i startledet, pjuh! Pulsen var på topp redan klockan 5 på morgonen, hur skulle denna dag gå? 

Mitt finaste hjärta innan start! 

Jag hade några delmål med min dag. 

1. Simma sträckan, kändes det bra så skulle jag hoppa på cykeln 

2. Cykla sträckan som är på Öland 12 mil 

3. Kändes det bra efter 12 mil tänkte jag att jag tar de sista 6 milen som är i Kalmar 

4. Om jag känner mig pigg och vill fortsätta efter cyklingen så kanske jag traskar ett maraton 

Så tänkte jag att jag delar upp min dag. En tanke som var nummer ett hela tiden var att lyssna på kroppen hur den kändes. Det är väldigt lätt att dras med i den härliga atmosfären och bara köra på, men inte idag. 

cirka 06.45 träffar på Nina vid starten och får några peppande ord. 

Jag körde med dubbla badmössor för att försöka hålla värmen uppe. Nationalsången spelas och även Kentas låt i vanlig ordning "Just idag är jag stark". Jag tänker tillbaka på mina tidigare år och jag är så himla glad att jag även får stå på startlinjen idag. Ironman Kalmar är speciellt för mig. Det är magiskt.

07.00 går startskottet och nu traskar vi långsamt framåt, det är en rullande start så vi har fått ställa oss i ett led där man tänker sig ungefär vilken tid man ska simma på. Jag ville stå i led 1.15 men det fanns bara 1h och sedan 1h 10 min och sedan 1h 20 min. Jag ställe mig långt bak i led 1h 10 min. Var osäker på vad jag kunde göra för simning, senaste passen jag gjort tyckte jag gick väldigt långsamt framåt. 

Snart var det min tur att hoppa i det kalla vattnet på 16 grader. Jag visste att det skulle kännas svinkallt till en början men att det skulle gå. Min fötter når vattnet och snart är hela jag i och simmar iväg med lite drygt 2100 andra triathleter. Det går bra, jag andas,tittar upp, letar efter luckor. I början vill jag simma fritt. Jag hittar mina luckor, jag får inga sparkar, det går bra här. Den första bojen ser jag lite svagt långt där framme, sikten är inte så bra på grund av dimma över sundet. 

Kylan kommer till och från. Jag börjar frysa en stund men tänker varma tankar för det är vad Jani har sagt åt mig att tänka. Om du tänker på kylan så fryser du sa han dagen innan och jag lyder hans råd om att inte tänka på att jag fryser och faktiskt går det väldigt bra. Jag kan hantera kylan, jag simmar på trots att händerna snart är bortdomnade. Fyller mig själv med positiv energi och jag är lycklig att återigen få simma här för det är fasen allt bra häftigt. Vattnet är väldigt stilla i år jämfört med förra årets gung. Jag längtar tills jag får komma in i kanalen och se uppgången. Några stunder låg jag på fötter men annars simmade jag väldigt mycket själv och hade en riktigt fin och bra känsla hela vägen. 

Jag börjar närma mig rampen där vi ska upp från simmet och tänker redan? Simmet har gått över förväntan, jag tittar på klockan och 1h 7 min visar den, det är inte sant tänker jag. Hur är det möjligt? 

Jag simmar min snabbaste Ironman Simning någonsin på 1h 8 min. All denna simning som jag har gjort under graviditeten har gett resultat och det känns så himla kul. Jag är supernöjd! 

Jag traskar upp på rampen och går mot de blå påsarna som betyder bike bag. Jag kommer fortsätta! 

Bytet tar hela 11 min och det är nog mitt längsta byte någonsin men jag har sedan innan bestämt att jag ska byta hela dressen så jag får på mig torra kläder att cykla med, tänker här att brösten inte får bli för kalla och få risk för mjölkstockning. 

In i tältet kommer många härliga tjejer som jag får heja på, vilken energi. Jag är glad! Ska precis ta på mig mina finaste armvärmare som Sofie Lantto har designat och skickat till mig så kommer hon in i tältet och jag ler, säger åt henne att jag kommer vara snyggast på banan med dessa :) En annan tjej kommer in, Maja, jag skiner upp och blir glad av att se henne, hon ger sådan härlig energi! 

Glad att få hoppa på cykeln och göra det jag längtat efter... Cykla ett rejält långpass! :) 

Rosa pärlan är underbar. Jag njuter av tramptagen och vågen av alla hejarrop som kommer. Tar mig från Kalmar och sedan över bron mot Öland. Första biten fryser jag och är sjukt glad att jag tagit på mig armvärmare idag. Jag vet att efter någon mil så kommer det bli bättre, bara bita ihop, hacka tänder en stund... 

foto: Maria Siverman 

Jag känner mig stark och benen är lite sådär pirrigt sugna på att cykla. Öland levererar lite vind och en underbar atmosfär som vanligt. Det sitter folk längs med vägen och hejar, trummar, spelar, jag ler tillbaka och tar energin de ger. 

Att få vara just där i det ögonblicket är magiskt. Jag visste inte om jag skulle kunna men nu är jag där. Sportdryck från UMARA varvas med gel. Energin går lätt att få ner och magen är glad. 

Jag blir härligt bubblig av alla kommentarer som når mig från triathleter som cyklar förbi. Grymt snygg hoj är det jag får höra och fan du har den snyggaste matchningen på banan. Rosa kärleken och jag ler och vi njuter av att få vara tillsammans. Härlig energi längs med banan. Alltså jag bara älskar det här! :) 

Race with a smile

foto: studiobergliden.se

Öland närmar sitt slut och 12 mil är avverkade. Det är nu jag ska svänga in i Kalmar och jag måste ha bestämt mig om jag ska cykla vidare de sista 6 milen på fastlandet. Publiken jublar och jag med dem, jag fortsätter, kroppen och huvudet säger JA! Ungefär 2 timmar kvar på sadeln och jag känner mig fortsatt stark.

Sista biten kommer Linda och cyklar om mig. En sjukt stark norrlänning som jag lärde känna när jag bodde där uppe i norr. Det var så fantastiskt att se henne. Sjukt stark på cykeln och alltid så himla glad och energi som smittar av sig. Linda tack för att jag fick se ditt snygga ekipage större delen av Kalmarsidan.

De sista 6 milen är snart påväg att ta slut. Jag är strax tillbaka i Kalmar och får uppleva den där magiska känslan igen. Jag är otroligt glad över det jag har presterat. Cyklingen tog mig 6h och det är faktiskt min andra bästa IM cykling. Jag är supernöjd!! Jag är pigg och glad!

Men det räcker nu. Jag är nöjd känner jag! Jag har fått uppleva, känna, det bästa av Kalmar. Löpningen tar jag nästa år! Fantastiskt att få vara med!

Strålande glad did not finish tjej! :) Nästa år kommer jag igen, anmälan är gjord och målet är uppsatt!

Min kära gjorde ett sjukt bra race. En fantastisk prestation och dundrade in på 9h 29 min. 

Så jäkla grym TRIDAD! Jag älskar dig! 

Tillsammans är vi starka!

Vår finaste support!

Vår IronBaby! :)