onsdag 2 juli 2014

Race-Rapport Vansbro Triathlon del 2. Kampen!!


Cykling 9 mil. 
8-9 grader i ihållande ösregn.... 

Tar tag i min Cervélo hakar loss den från ställningen och skyndar mig iväg. Hjälmen är knäppt och sätter på glasögonen i farten och det börjar imma, jag ser ingenting. Fipplar med glasögonen, det bara immar och immar, funderar på att lämna glasögonen, men tänker att det vore dumt i detta regnande, hoppar upp på cykeln och cyklar iväg. Det blev bättre! 

Början av cyklingen är det fokus på att komma ut från Vansbro och det blir rätt många svängar, får inte upp någon direkt fart. Men efter en stund lämnar jag Vansbro bakom mig och kommer ut på landsvägen. Regnet slår mot kroppen jag är blöt men fortfarande varm. Nu gäller det att hålla igång tänker jag, för att hålla värmen uppe. 

Som vanligt blir jag omcyklad av flera stycken. Jag tycker jag håller ett bra tempo men det verkar inte hjälpa. Jag är ändå nöjd över att jag håller mig runt 30 km/h det är bra för att vara mig. Jag känner att benen svarar och de känns starka. Jag utmanar och tror på mig själv! 

Vägen är platt och jag saknar backarna lite. Håller mig varm med positiva tankar. Jag känner mig stark som är därute. Kämpar mot kylan och regnet. Äter min energi i form av 2,5 snickers, en gel, en kokosbar... Dricker kokosvattnet och mitt vanliga vatten. Magen mår bra! 

Milen tickar på och jag är i cykelbubblan även fast mina händer och fötter domnat för länge sen. Jag försöker att väcka dem till liv men får knappt något gensvar, det är fruktansvärt blött nu, i mina skor är det som en flod kommit in som mina fötter plaskar runt i. Kyla. Jag ska fylla på från min vattenflaska som jag har därbak till min främre vattenflaska och försöker trycka ut vattnet men det går inte, jag har ingen kraft i mina händer. Läskigt! 



Vätskestation 1 här kommer jag och har kört mitt första varv av 2. Här hör jag någon ropa mitt namn och jag tittar upp och ser fina Jonna stå där! Jag blir så himla glad. Det är första gången jag ser henne i verkligheten och jag blir alldeles lycklig. Hon hejar på och jag fylls med massvis med energi! TACK! Vilken värme det bara strålade till kroppen. Åker ut på mitt sista varv med positiv energi!






Sista varvet och jag peppar mig själv. Pannben och järnvilja det bygger jag på nu. Jag går in i min bubbla och blir väldigt glad när triathleter som cyklar om tackar för en inspirerande blogg och någon följde mig på instagram och inspirerar. Blir alldeles varm i kroppen och tack, så glad :) Jag möter Ruben några gånger som cyklar på andra sidan vägen och vi peppar varandra! Grymt!! 

Min cykelresa i kylan var tuff men ändå rolig, utmanande, jag kunde driva på tempo och det är jag så himla nöjd med att jag tillslut fick ett snitt på 30 km/h. Jag höll en jämn och fin fart hela vägen. Jag försökte se det fina bakom vädret som var, sjöarna som låg där så fint, vackert landskap, jag njöt också! 


När jag börjar närma mig växlingsområdet kändes det skönt. Äntligen löpning och förhoppningsvis väcka fötterna och händerna till liv för just nu kände jag ingenting....Funderade på vad jag skulle ha på mig, ville gärna ta av mig ett par av byxorna.. 

Kommer in och lämnar min cykel och det är nu det tuffa börjar. Jag kan inte röra mina händer, de är alldeles stelfrusna. Jag står med mina skoöverdrag och försöker få ner dragkedjan, men det är hopplöst, jag har ingen som helst kraft i mina fingrar. Jonna står vid vägen och peppar mig med positiva tankar. Jag är så glad att du stod där. 

Tiden tickar på och jag kommer ingenstans. Det går INTE att få av mig skoskydden, jag kan inte få av mig skorna. SKIT! Okey det är här min resa ska sluta alltså tänker jag för nu börjar jag nästan att ge upp. Skoskyddet har fastnat. Hjälp! Försöker knäppa upp hjälmen men det går inte. Jag börjar bli toookig. Försöker andas och ber att mina fingrar snart ska lyda det jag vill att de ska göra... 

Och plötsligt så händer det, jag får en ynka kraft och kan få av mig skoskydd och skor. Nu är det "bara" och byta strumpor för det ville jag verkligen göra, jag var dyngsur. Ett par torra strumpor i löparskorna lät ju himmelskt skönt. Jag står med det en stund och tillslut får jag på mig sockar och av mig stora jackan och på med en extra underställströja. Byxorna låter jag vara kvar, jag orkar inte mer.. det får bli så! 





Efter 9 min, mitt längsta T2 byte någonsin springer jag äntligen iväg... 

Och hur löpningen kändes berättar jag i del 3 :) 



11 kommentarer:

  1. Jag vill läsa mer.. Detta är spännande! Bra lina, du är så stark!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Tack vad söt du är!!! <3

      Radera
  2. Åå vad jag känner igen din smärta av kylan. För mig var det exakt samma i lördags. Det roligast var att en kille kom fram till min sambo Henrik och sa att jag måste träna mer på bytena för jag var för långsamt, MEN HALLÅÅ, KONSTIGT?? Det gick ju inte att klä på/av sig? :) Jag skrattar ändå lite när jag läser ditt inlägg, vilken jäkla skitdag, misärväder. Men ändå gör man det och älskar det! Grymt krigat. Kram Sophie

    SvaraRadera
  3. Du är så stark fantastiska Lina! Du är min cykelinspiration. Brukar tänka på dina ord när jag sitter på sadeln och det känns motigt. :) Vind och backar ger starka ben! Njut! ;) Ser fram emot löprapporten. :)

    SvaraRadera
  4. Härlig läsning och starkt jobbat att hålla tankarna positiva! Bara det var en utmaning just den här dagen. Men visst är det härligt med lite kamp och utmaningar. Tänk vad lätt det kommer kännas nästa gången solen skiner!

    SvaraRadera
  5. Härlig inspiration!
    Låter som en riktig pannbensdag!

    SvaraRadera
  6. Huga... Väntar med spänning på resten av rapporten Lina:-)
    Marie

    SvaraRadera
  7. Intressant lösning för en som bara provat en kortis-tria en enda gång... Hejar på dig!

    SvaraRadera
  8. Usch, lät inte som någon vidare del det där. Hemskt å frysa så där! Väntar med spänning på avslutande del!

    SvaraRadera
  9. Men oj, wow vilken prestation! Ska bli spännande att läsa del 3!

    SvaraRadera
  10. vilken kanoncykling du gjorde! jag blev så himlarns glad varje gång jag såg dig! men fy vad synd jag tyckte om dig när skoskyddet krånglade.... ville bara hoppa in och hjälpa dig!

    SvaraRadera