Ironman Kona race rapport simningen

Nu har jag landat hemma i Sverige igen och tänkte skriva ner mina tankar om Ironman Kona. Jag kommer dela upp min race rapport i vanlig ordning. Mycket text och känslor blir det.  

RACE DAY LÖRDAG 10 OKT 2015 

03.30 ringde klockan och det var dags för den häftigaste dagen i mitt liv. Ironman Kona Worldchampionship där de allra bästa triathleterna i varje age group är med så motståndet är väldigt tufft. Fjärilarna i magen började komma och jag visste att det skulle bli en lång dag idag och jag lovade mig själv att försöka njuta varje sekund av att vara där. 

Race dräkten på och över detta min swimskin 

04.30 Grymma Svenskarna Karin och Ulf som också skulle köra hämtade upp mig och Jani vid hotellet så styrde vi ner mot Kailua Pier där startområdet var. 

04.45 öppnade body marking av startnumret som vi först var tvungna och göra innan man fick gå till själva växlingsområdet. Vi kom i bra tid så det hade inte hunnit bli så långa köer. 

Olika led och delar...

Först inne på området blev man tatuerad med sitt startnummer på armen. Min tatuerare var väldigt trevlig liksom alla andra volontärer som jobbade. De frågade bland annat vart man kom ifrån, om det var första Kona Ironman med mera och avslutade alltid med have a good race. Lycka till! 

När jag blivit tatuerad med mitt startnummer följde jag strömmen och gick in i nästa kö. Där fick jag kolla så att mitt tidchip stämde med namn och att det var rättstavat. Efter det fick jag ställa mig på en våg och de kollade vikten - säkerhetsåtgärd skulle jag tro i fall det skulle hända att man kanske får åka till sjukhus för och se om man tappat mycket ex vätska. 

Efter vägningen gick jag vidare i ledet och började att närma mig växlingsområdet. Innan jag kom dit stod det volontärer som smorde in oss triathleter med solkräm och vaselin och det fick de gärna smörja in på mig. Vilken hjälp med allting, hur bra som helst. De har verkligen tänkt på allt! Vatten fanns också längs med vägen så det var bara och börja dricka - dagen beräknades att bli väldigt varm. 

Jag träffade på Lotta en av svenskarna som också skulle köra just innan växlingsområdet och det var superskönt att träffa någon jag kände igen. Hon var pirrig liksom jag. Vi gick tillsammans mot våra cyklar. Orosmomentet där inne pumpa däcken!!! 

Luften hade jag tömt ut dagen innan så att de inte skulle sprängas av värmen. Det var fortfarande mörkt ute så det var lite svårt att se inne på området. Mycket folk som var igång och förberedde sina cyklar för start. Jag kom till min cykel, hängde på mina vattenflaskor som var fyllda med Umara sportdryck liksom i Kalmar. 

bild från dagen innan,cyklarna stod väldigt packade 

En volontär kom till mig och frågade om jag behövde hjälp. Gärna!! Volontären höll i cykeln och lyste med ficklampan och jag började pumpa upp till 7 bar mer vågade jag inte - de kan expandera av den heta värmen. När jag skulle pumpa bakhjulet blev det problem med pumpen, min ventil var alldeles för kort så det kom inte i någon luft. Volontären på plats hade inte något verktyg till mig. Jag fick lite panik! Tur att det fanns många bike doctors på plats så kunde jag få hjälp med detta. Pjuh, allt var nu klart med cykeln. Lättnad! 

Jag och Lotta bestämde att efter vi gjort klart allt så skulle vi träffas igen men jag såg henne inte vid hennes cykel. Lottas däck hade nämligen smällt och hon hade fått punktering det var orsaken till att jag inte såg henne. Hennes panik i det läget - hua - men som tur är får vi massa hjälp där inne så de löste sig väldigt snabbt, 

Efter simstarten så går volontärerna runt på området och kollar cyklarna så de inte har  fått punktering. Om det ser någon punktering så fixar de det under tiden man simmar så många har haft punktering utan att vetat om det. Alltså vilken service, helt fantastiskt. 

Bild över växlingsområdet. Jag hade min cykel i mitten raden längst ner till vänster. 

Gott om tid kvar till start, jätteskönt! Träffade på Karin och Ulf igen och sedan Lotta. Vi hängde tillsammans innan start, skönt och ha några att prata med och ventilera känslor. Vi var laddade! 

06.25 hörde vi startskottet för herrar elit. 6.30 gick startskottet för elit damer. Sen var det dags för oss i age group. Vi var indelade i två starter. 6.55 simmade herrarna iväg och 7.10 var det dags för alla tjejer att simma iväg.  

Starten gick ute i vattnet. Kring 06.55 precis efter att herrarna simmat iväg hoppade vi tjejer i vattnet. Simmade ut till startpunkten. Nu började det att kännas på riktigt. Mycket folk i vattnet, vi packades ihop som sillar. Jag var först ganska så långt fram men tyckte det kändes alldeles för instängt så valde att backa lite och höll mig väldigt långt ut till vänster. 

Trampade vatten och hörde att det var 10 min kvar tills start - lång tid tänkte jag. Började känna mig mer och mer nervös. Ska ALLA här verkligen starta samtidigt. Jösses!! Förstod nästan inte att jag var där, kändes helt sjukt. Började frysa, ville iväg. Försökte kolla efter första bojen men såg den fasen inte, det löser sig! 

Innan start 

simbanan 

Det börjar att bli dags. Jag andas lugnt och försöker att fokusera. Startskottet går och trängseln är ett faktum. Glad att jag kan lugna mig och att jag inte får panik av allt folk omkring. Ta det lugnt bara. 

Framåt, framåt, framåt, det är vad jag tänker. Tittar upp hitta luckor så jag kan komma fram smidigt, det är MYCKET folk. Min tretakt andning är inte en chans att jag får till i detta stök. Jag andas varje armtag.

Tar sikte på första bojen. Sen betar jag av boj för boj. Vattnet håller sig ganska så lugnt, visst vågigt är det men inte så det stör jättemycket. Kalmar simningen var mycket värre. Vattnet är väldigt salt och får några riktiga kallsupar där jag bara vill kräkas - urk! 

Sikten är inte jättebra i vattnet så fiskarna syns inte lika väl. Jag känner glädje och det känns bra. Simmar till största delen själv, hittar inga bra fötter att ligga på. Men det känns som att det är väldigt långt till vändningen. Är jag inte framme snart? 

Efter en liten stund kommer den där båten som vi ska runda sen är det hemvägen kvar. Det känns som att det gått OK till vändningen, kanske inte i raket fart och säkert inte helt rakt simmat i vågorna. Det känns absolut jobbigare att simma utan våtdräkt. Min benspark kommer inte riktigt igång så överkroppen jobbar desto mer. 

Jag börjar skymta några andra badmössor och undrar vilka det är? Det är ett gäng herrar som vi nu börjar att simma om. 

När jag börjat simma tillbaka till där vi startade för det är samma nergång som uppgång så blir jag sååååå kissnödig. Jag börjar att få kramp i magen - det gör ont. Jag vill kunna kissa i farten men det går inte att slappna av så det går. Funderar en stund på att stanna vid en kanot och försöka kissa där, för det känns nästan olidligt nu men jag gör det inte. Jag försöker istället att slappna av, men det enda jag kan tänka på är att jag vill upp och kissa. 

När jag ser att uppgången är nära så känner jag bara SÅ SKÖNT nu ska jag få kissa - äntligen. Försöker att gå och kissa i vattnet just innan uppgången men det går inte det heller. haha så nästa försök får bli på land. 

 

När jag kommer upp så ser jag att klockan står på 1 h 23 min???? VA tänker jag och känner mig lite besviken över tiden - då jag körde IM Kalmar på 1h 10 min i ett jättevågigt hav. Men nu i efterhand är jag ändå ganska nöjd då jag hörde att många fått lägga på typ 10 min på simningen i Kona - våtdräkt i andra tävlingar gör ju väldigt mycket. Här simmar man ju lite mera med sin egna maskin utan våtdräkt som hjälp.

Precis innan man ska hämta sin cykelpåse hänger det massa slangar där man kan duscha. Jag ställer mig och duschar av kroppen och saltvattnet och där händer det. Kisset kommer och det krampar och kommer hur mycket som helst så där står jag länge och det bara kommer och kommer mera och mera.  Sköljer med vattenstrålen. Känner en stod lättnad i kroppen. Ser att volontärerna står och väntar på att jag ska komma :) Det var helt fantastiskt att stå där i vattnet. 

De ropar mitt startnummer och jag blir visad till min påse. Alltså sån jäkla service igen och den blir bara bättre och bättre. När jag tagit min påse springer jag in i tältet, det är varmt här och mycket folk. 

Får en alldeles egen volontär som börjar att hjälpa mig och plocka fram det jag ska ha och hjälper mig att smörja in mig med solkräm, jag blir alldeles vit på hela kroppen +50 i skydd, idag vill jag inte bränna mig. Hon tar hand om mina saker som jag inte ska ha och lägger i min påse, jag behöver inte tänka på någonting utan nu är det bara och springa iväg till cykeln. 

Kommer fram till min rosa pärla och jag kollar luften i däcken, den är kvar och jag blir lugn. Nu är det dags för 18 mil på cykel, en resa som jag sent kommer att glömma... :) 

Cyklar genom stan innan det är dags att komma på vägen som leder mot Hawi :) 

Race with a smile!