Ultraljudet Ironbebisen gör entré

I måndags var det äntligen dags för ultraljud.  jag var verkligen supernervös innan, skulle det ligga någon baby där?

 

Barnmorskan ropar upp mitt namn och nu är det dags. Får lägga mig på en säng och framför mig har jag en skärmbild. Nu kommer det bli lite kallt om magen här då jag kommer smörja in dig med gelén, jag kände knappt att det var kallt, var så varm och stissig. 

 

Hon tar fram en liten apparat och börjar dra den på min mage och direkt ser vi att det ligger en bebis där. Jag blir helt stumm och bara tittar på skärmen.. Mina ögon får se det häftigaste och finaste jag sett. Ett fint litet liv ligger därinne och verkligen lever rövare, sprattlar och smackar med munnen. Jag ler och fylls med kärlek!

 

Barnmorskan förklarar del för del och det är så häftigt allt. Obeskrivlig känsla. Att få se hjärtat slå. Alla delarna som man kan se så klart. Wow! Hon mäter och allt ser bra ut. Dock är vi inte så långt gångna som vi trodde, vecka 20 drogs ner till vecka 18 och i och med det så måste vi göra ett nytt ultraljud för att se så hjärtat utvecklas som det ska i vecka 20. Så om 2 veckor är det dags igen för en extra koll då får vi uppleva det magiska igen. Vi längtar!

 

 

Ironbebisen är det bästa som hänt oss!

Vilken kärlek! 30/4 är det nya datumet för dig att göra entré :)

 

 

 

Första pyjamasen är inköpt :)

Oj oj oj så mycket fint det finns!

 

Ironman Kona Race Rapport Löpningen

Cykeln är lämnad och jag springer in i tältet med min röda RUNbag. Det är varmt som en bastu där, fuktigt och mycket folk. Jag får hjälp av en tjej med mina saker och hon tar hand om min påse, det sista jag vill göra innan jag springer ut är att gå på toaletten. 

Jag kommer in på toan och försöker att få av mig dräkten men det går inte, jag är alldeles för varm och kladdig den sitter fast överallt. Blir lite lätt stressad i ögonblicket men efter en stund lyckas jag få av mig dräkten och jag kan kissa för första gången sedan i morse. Sköööönt!

Bra känsla. Jag tar mig ut från det varma tältet och möter hettan utanför. Just innan jag springer ut står det en kille och frågar om jag vill ha is? IS? JA gärna säger jag! Han pekar på min rygg och menar att han ska hälla den där innanför tröjan, och jag håller andan liten grann, nu jäklar, med isen på ryggen som gjorde att jag hoppade till lite och med ännu mera is innanför sporttoppen, i händerna och på huvudet så bar det iväg.

Första sträckan gick på ALI´I DRIVE längs med havet. Lite segt där i början kommer jag ihåg att jag kände. Blicken var en del neråt och jag tog steg för steg. Vätskestationerna kom tätt med cirka 2 km mellanrum så det var jättebra.  

Jag gick genom varje station och isen var min bästa vän. Helt fanatiskt började jag titta efter isen när jag kom till vätskedepåerna. Det var så himla härligt att få ta en hög med isbitar och lägga innanför toppen och några på huvudet, det hjälpte mig i värmen som tydligen hade uppnåtts till hela 50 grader när det var som varmast. Det var en av de varmaste dagarna inom tävlings historien. Isen smälte lagom till nästa station då det bara var och hämta nytt.

Jag tyckte att det fungerade väldigt bra. Jag drack cola och vatten och fyllde på med is det var mitt sätt att hålla energinivån uppe. Benen hade kommit igång och nu malde jag på i ett skönt tempo, en bra dag var mitt fokus och att komma i mål. 

På vägen ner till Keauhou där vändpunkten var för just denna första bit sprang jag på många härliga tjejer och pratade en del. 

Jag började snacka med en tjej som gjorde Kona för tredje gången. Vi började skratta när vi pratade om cyklingen, om hur hemsk motvinden hade varit på tillbaka vägen men också att vi inte hade blivit snuvade på konfettin, vi fick den där vinden som alla pratar om, vi fick hela kakan och vi skrattade vidare. Helt fantastisk tjej. 

När jag vände i Keauhou var det samma väg tillbaka men nu var havet på min vänstra sida. Jani lyckades få mig på bild även denna väldigt klockren. Har precis varit på en vätskestation och håller på att kyla ner huvudet med is :) Humöret var på topp! 

Tillbaka i staden och nu var det dags för några ordentliga backar. Jag tog det vackert och gick i dessa backar, de var fruktansvärt branta och det kändes som att jag skulle förlora mycket mer energi genom att springa uppför än och gå. Med raska steg tog jag mig an backarna och vidare mot Queen K highway. En väldigt låååååång sträcka på motorvägen som var ganska så platt och målet var att komma till Energy lab som är ökänt för sin hetta. 

Såhär sprang vi... 

foto active.com 

Resan på Queen Highway var startad. Jag kände mig pigg, glad och njöt av och befinna mig just där. Värmen kändes hanterbar. 

Så lycklig över allt support längs med vägen. Grymt peppande publik och volontärerna som gav oss atleter hjälp var fantastiska. Vi var hjältar som kom och sprang. Snick snackade med folk omkring mig och vi peppade också varandra.

Jag och en annan tjej sprang tillsammans mellan vätskestationerna. Skönt och ha någon bredvid en stund. Träffade på så många sköna och underbara människor. Det var verkligen en fantastisk stämning. 

När jag närmade mig energy lab som ska vara varmast på hela banan så var det inte lika varmt, dagen började att närma sig kväll. Klockan 18 går solen ner på Kona och jag närmade mig skymning. Fortfarande varmt helt klart men ingen stekande sol längre. 

När jag kom till nästa vätskestation delade de ut lysande band som vi skulle bära för att synas för nu började det verkligen bli mörkt. Längst ut vid energy lab var det en vändpunkt och nu var det dags att springa tillbaka, det kändes som en ganska så lång bit, men jag tog det bit för bit och njöt mig igenom.

Kom ut igen på Queen highway och det var alldeles kolsvart, grymt häftig känsla att springa där i mörkret. Såg dessa lysen från andra deltagare men såg knappt vart jag satte min fötter, det var galet mörkt men fick en rejäl kick av och springa där och då. Jag kände mig verkligen hög på livet. 

Vid vätskestationerna var det mer eller mindre FEST nu. Jag dansade mig igenom dem, skrattade och gav high five. Jag levde och jag gjorde det med hela mitt triathlon hjärta, jag upplevde något utöver det vanliga och jag  tog vara på varje ögonblick. Min fart i benen spelade ingen roll bara jag tog mig framåt och det gjorde jag med ren glädje. 

Började att räkna ner. Vid 38 km kommer jag ihåg att då tänkte jag nu fasen är det bara 4 km kvar och jag fylldes av värme och tankarna kom till mig nu. Jag kommer få springa på målrakan i världens häftigaste lopp, Ironman Kona! 

Jag tuggade varje kilometer och nu var jag plötsligt så sjukt nära att jag hörde speakern vid målområdet. Jag blev överlycklig och sista biten sprang jag med ett leende hela vägen. You go girl, soon finishline, you are amazing!!! Underbara ord från publikhavet till målet. Jag gav highfive längs med vägen och njöt till fullo, jag kände mig som en rockstar! 

Här kommer jag och är just då världens gladaste tjej! 

Jag gjorde det. 

Ironman Kona Finisher och det är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma!

 Jag vill tillbaka! 

Ironman Kona race rapport cyklingen

Cyklingen med världens finaste TREK! 

Då var det dags att ha en bra tur på cykeln, 18 mil skulle avverkas. Detta är cykelbanan. Jag hade spanat in banprofilen innan men jag blev mäkta förvånad när jag väl var på plats och cyklade där. 

Jag var iväg längs gatorna i Kona och blev påhejad av en fantastisk publik längs med sträckan i staden. Vilken energi och jag blev världens gladaste när jag ser att min kärlek Jani står där och hejar på mig! Så underbart att jag hann se dig. Jag blev förvånad över sträckan i stan, trodde vi skulle direkt på motorvägen och lavafälten så detta var en positiv överraskning.

Insmord och alldeles vit av all solkräm! 

 

Efter turen i stan så cyklade vi mot lavafälten, de man sett på tv och aldrig hade kunnat föreställa sig hur det egentligen skulle vara där om än mindre att jag själv skulle cykla där en dag. helt otroligt. En drömvärld!

Första biten kändes helt okey. Inte så blåsigt men desto mer upp och ner. Jag blev som jag skrev förut väldigt förvånad över hur kuperat det var, inte superbrant men sådana där långa sega backar som man fick mata sig igenom. Första 8 km höll jag ett snitt på 27 km/h, tuffare cykling än i Kalmar helt klart! 

Sen hände något med banan under 4 km då var det medryckande vindar och nerför en bit så den sträckan cyklade jag med ett snitt på 46 km/h. Galet fort och det var det snabbaste jag cyklade för dagen. 

Fokus i blicken 

Jag hade en bra känsla i kroppen och jag tog det fint och höll koll på att min puls inte skenade iväg. En bra dag och ta mig runt välmående var ju mitt mål. Vätskestationera kom tätt och det världsklass. En vattenflaska i handen och hela jag blev blöt. Värmen gjorde sig påmind och jag hällde hela tiden vatten över kroppen för att svalka mig och det funkade riktigt bra. 

Jag är så glad att jag fick denna klockrena bild för det var precis såhär det var. Vatten på huvudet, jag hade ju köpt en ny hjälm och där fanns det hål längst bak och det var ju perfekt att hälla vatten i så att jag även fick svalka mitt huvud. 

Stekande hetta på lava fälten

Jag kan nog inte säga att jag led av värmen på cykeln, såklart att det var varmt men jag lyckades hålla mig kall och drack det jag behövde. Jag mådde bra! Umara sportdryck är den bästa drycken jag någonsin provat och den gav mig allt jag behövde.

Några GU:gels slank ner i magen också och det var första gången jag provade dem och jag blev helt såld. Jag verkligen längtade efter att få öppna ett paket, så himla härligt det kändes, jag brukar annars avsky gels men dessa var så fantastiskt goda så nu vet jag vilka jag ska köra med nästa tävling. 

GU med smak av salted caramell och sea salt chocolate, jag gillade starkt!

Jag cyklade på och njöt av omgivningen, banan var inte alls så tråkig som många hade sagt innan. Jag tyckte det var riktigt häftigt att bara få befinna mig där så jag njöt av varje sekund. 

När jag närmade mig Hawi där vi skulle vända så händer det något!!! 

PANG! STORM! VINDAR! ÖSREGN! Händer det här tänkte jag? 

Den blå himlen försvann och det bara öste ner regn och träden svingades sida till sida. Regnet smattrade mot hjälmen och det blev ett tag lite svårt att se vad jag hade framför mig. Vägbanan blev ganska så blöt och det var bäst att sänka farten lite. Regnet gjorde ändå väldigt gott mot kroppen, det svalkade lite. Jag skrattade för mig själv, det är sådant som händer här. 

Vädret tar oväntade vändningar och jag hade fasen varit sjukt besviken om jag inte hade fått uppleva allt det där, vindarna som vänder, den kraftfulla vinden MOT kroppen, vädrets makter på banan, om jag inte hade fått det så hade jag ju blivit snuvad på konfettin! Jag levde i äventyret! Jag levde här och nu!!!!

foto endurapix

När jag var i Hawi så var det samma väg tillbaka men nu i världens motvind. Benen fick jobba ordentligt och även pannbenet här. Starka pigga ben, tänkte på allt som gav mig energi. Jag cyklade fram i långsamt tempo, det gick inte att trycka på mer i vinden, den var enorm, slitsam.

Backarna kom och avlöste varandra även på hemvägen, det kändes som att jag cyklade backe konstant i och med motvinden också. Nästan 1800 höjdmeter ska avverkas på cykelbanan och JA det kändes! :) Jag var glad att jag ändå gillar backar men okey till en viss gräns ;) Det syntes att det var en tuff hemväg på mitt snitt, låg i slutet på 24 km/h, 22, 19..Men några bitar kunde jag ändå hålla det tempot som jag vet att jag har i benen 32-33. 

Vacker utmanade bana. Nu var jag inte långt från Kona och jag började se på andra sidan av vägen grymma athleter som kom springandes och jag kände liksom " ska jag börja springa efter det här? Ett marathon, det är ju inte klokt, jag är inte klok " haha!!

Cykligen tog lång tid. I Kalmar körde jag på rekordtiden 5h 41 min men på Hawaii cyklade jag i 6h och 45 min. Men jag är otroligt nöjd med det. Jag hade en härlig dag på cykeln och jag njöt och hade det förbannat bra. Det som var målet! 

Jag log när jag närmade mig växlingsområdet. Hoppade av cykeln och här kom en härlig tjej och tog mig cykel så det behövde jag inte bekymra mig om. Jag fick springa runt hela området för att komma in i tältet där det var dags för mig att byta skor och ta mig an 42 km löpning. 

Och löpningen är den häftigaste Ironman löpningen jag gjort!! Det var ett PARTY! :) 

Tri-HIGH. Löpningen kommer nästa avsnitt! :)