Ironman Kona Race Rapport Löpningen

Cykeln är lämnad och jag springer in i tältet med min röda RUNbag. Det är varmt som en bastu där, fuktigt och mycket folk. Jag får hjälp av en tjej med mina saker och hon tar hand om min påse, det sista jag vill göra innan jag springer ut är att gå på toaletten. 

Jag kommer in på toan och försöker att få av mig dräkten men det går inte, jag är alldeles för varm och kladdig den sitter fast överallt. Blir lite lätt stressad i ögonblicket men efter en stund lyckas jag få av mig dräkten och jag kan kissa för första gången sedan i morse. Sköööönt!

Bra känsla. Jag tar mig ut från det varma tältet och möter hettan utanför. Just innan jag springer ut står det en kille och frågar om jag vill ha is? IS? JA gärna säger jag! Han pekar på min rygg och menar att han ska hälla den där innanför tröjan, och jag håller andan liten grann, nu jäklar, med isen på ryggen som gjorde att jag hoppade till lite och med ännu mera is innanför sporttoppen, i händerna och på huvudet så bar det iväg.

Första sträckan gick på ALI´I DRIVE längs med havet. Lite segt där i början kommer jag ihåg att jag kände. Blicken var en del neråt och jag tog steg för steg. Vätskestationerna kom tätt med cirka 2 km mellanrum så det var jättebra.  

Jag gick genom varje station och isen var min bästa vän. Helt fanatiskt började jag titta efter isen när jag kom till vätskedepåerna. Det var så himla härligt att få ta en hög med isbitar och lägga innanför toppen och några på huvudet, det hjälpte mig i värmen som tydligen hade uppnåtts till hela 50 grader när det var som varmast. Det var en av de varmaste dagarna inom tävlings historien. Isen smälte lagom till nästa station då det bara var och hämta nytt.

Jag tyckte att det fungerade väldigt bra. Jag drack cola och vatten och fyllde på med is det var mitt sätt att hålla energinivån uppe. Benen hade kommit igång och nu malde jag på i ett skönt tempo, en bra dag var mitt fokus och att komma i mål. 

På vägen ner till Keauhou där vändpunkten var för just denna första bit sprang jag på många härliga tjejer och pratade en del. 

Jag började snacka med en tjej som gjorde Kona för tredje gången. Vi började skratta när vi pratade om cyklingen, om hur hemsk motvinden hade varit på tillbaka vägen men också att vi inte hade blivit snuvade på konfettin, vi fick den där vinden som alla pratar om, vi fick hela kakan och vi skrattade vidare. Helt fantastisk tjej. 

När jag vände i Keauhou var det samma väg tillbaka men nu var havet på min vänstra sida. Jani lyckades få mig på bild även denna väldigt klockren. Har precis varit på en vätskestation och håller på att kyla ner huvudet med is :) Humöret var på topp! 

Tillbaka i staden och nu var det dags för några ordentliga backar. Jag tog det vackert och gick i dessa backar, de var fruktansvärt branta och det kändes som att jag skulle förlora mycket mer energi genom att springa uppför än och gå. Med raska steg tog jag mig an backarna och vidare mot Queen K highway. En väldigt låååååång sträcka på motorvägen som var ganska så platt och målet var att komma till Energy lab som är ökänt för sin hetta. 

Såhär sprang vi... 

foto active.com 

Resan på Queen Highway var startad. Jag kände mig pigg, glad och njöt av och befinna mig just där. Värmen kändes hanterbar. 

Så lycklig över allt support längs med vägen. Grymt peppande publik och volontärerna som gav oss atleter hjälp var fantastiska. Vi var hjältar som kom och sprang. Snick snackade med folk omkring mig och vi peppade också varandra.

Jag och en annan tjej sprang tillsammans mellan vätskestationerna. Skönt och ha någon bredvid en stund. Träffade på så många sköna och underbara människor. Det var verkligen en fantastisk stämning. 

När jag närmade mig energy lab som ska vara varmast på hela banan så var det inte lika varmt, dagen började att närma sig kväll. Klockan 18 går solen ner på Kona och jag närmade mig skymning. Fortfarande varmt helt klart men ingen stekande sol längre. 

När jag kom till nästa vätskestation delade de ut lysande band som vi skulle bära för att synas för nu började det verkligen bli mörkt. Längst ut vid energy lab var det en vändpunkt och nu var det dags att springa tillbaka, det kändes som en ganska så lång bit, men jag tog det bit för bit och njöt mig igenom.

Kom ut igen på Queen highway och det var alldeles kolsvart, grymt häftig känsla att springa där i mörkret. Såg dessa lysen från andra deltagare men såg knappt vart jag satte min fötter, det var galet mörkt men fick en rejäl kick av och springa där och då. Jag kände mig verkligen hög på livet. 

Vid vätskestationerna var det mer eller mindre FEST nu. Jag dansade mig igenom dem, skrattade och gav high five. Jag levde och jag gjorde det med hela mitt triathlon hjärta, jag upplevde något utöver det vanliga och jag  tog vara på varje ögonblick. Min fart i benen spelade ingen roll bara jag tog mig framåt och det gjorde jag med ren glädje. 

Började att räkna ner. Vid 38 km kommer jag ihåg att då tänkte jag nu fasen är det bara 4 km kvar och jag fylldes av värme och tankarna kom till mig nu. Jag kommer få springa på målrakan i världens häftigaste lopp, Ironman Kona! 

Jag tuggade varje kilometer och nu var jag plötsligt så sjukt nära att jag hörde speakern vid målområdet. Jag blev överlycklig och sista biten sprang jag med ett leende hela vägen. You go girl, soon finishline, you are amazing!!! Underbara ord från publikhavet till målet. Jag gav highfive längs med vägen och njöt till fullo, jag kände mig som en rockstar! 

Här kommer jag och är just då världens gladaste tjej! 

Jag gjorde det. 

Ironman Kona Finisher och det är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma!

 Jag vill tillbaka!