Race rapport BUM Ultralöpning, en 3e plats

Jag bestämde mig i början på veckan att jag ville springa BUM som gick av stapeln i lördags.

BUM = Ett ultraterränglopp där man kunde välja distanserna 45 km 87 km eller 16 mil..Jag valde att trail-lopp debutera med 45 km.

Starten gick lite utanför Borås och jag fick samåka med en supergullig tjej som också skulle springa 45:an. I bilen mot starten slog regndropparna varvat med lite sol som sken genom molnen.

Redo för trailäventyr! 

När vi kom fram till starten så regnade det. Vi blev lite blöta i kön till nummerlappsutlämningen. Började frysa lite och huttrade, kände mig sådär sugen just då. Fick tänka positiva tankar att det kommer säkert kännas bättre när vi väl är iväg och fått upp värmen. 

Efter att vi hämtat nummerlapparna skyndade vi oss in till ett omklädningsrum där många av de som sprang 87 och 16 mil satt. De hade redan hållit på flera timmar och detta var ett ställe där de kunde äta och  byta lite kläder. Jag såg leran på deras fötter eller ja överallt. De bytte sina kalla blöta kläder till några som skulle få vara torra i alla fall för en stund. 

Jag tänkte vad har jag gett mig in på? 

Det började att dra ihop sig. 13.57 räknade vi ner till start. Vi stod i en klunga och regnet började att dra över igen. Nu ville vi bara springa iväg så man inte blev alltför kall. 

1 min till start. Jag hinner tänka många tankar. Hoppas jag kan hitta någon som håller mitt tempo som kan hjälpa mig att hitta runt. 3, 2, 1 KÖR! 

En del springer i väg i rasande tempo. Jag vet inte vad jag ska ha för tempo ens. Något som jag klarar av att hålla under en väldigt lång tid. Hur kommer det kännas med trail? Jag är nybörjare inom trail och har inte fått in tekniken än så i skogen känner jag mig som bambi på hal is. Hoppar omkring men jag vill lära mig och bli snabbare i terrängen. Såg vissa som bara skuttade fram.

Det börjar genast med en uppförsbacke, benen känns med på noterna uppför, JA! Backarna fortsätter att avlösa varandra och den första biten är tuff. Benen får jobba riktigt ordentligt uppför och mycket tekniskt inne i den djupa skogen.

jag har ett vätskebälte på mig med sportdryck från UMARA  sports . Det hoppar omkring lite, jag är inte van att springa med bälte och känner att det inte riktigt är bekvämt och tänker att "åh nej ska det kännas såhär irriterande hela vägen." Försöker att koppla bort men det är inte lätt när man börjat tänka på det.

I början hoppar jag över de värsta vattenpölarna, men skrattar lite åt mig för att jag kommer ju bli dyngsur vilken sekund som helst. Det är LERIGT. Jag ramlar omkull på spångarna som är glashala, det är mycket bättre att springa utanför.

Klaffs klaffs klaffs klaffs låter det när jag kommer och springer.

Så mycket lera och vatten som det var har jag nog aldrig tidigare upplevt. Det var galet. Så jobbigt för benen och fötterna att springa runt där i leran. En stund tänkte jag om jag hade vetat att det hade varit såhär så hade jag aldrig anmält mig. Frustrerande att ramla omkring och for ner i några hål där jag tänkte att här kommer jag aldrig upp igen. Men jag kämpade på som aldrig förr.

I början såg man ändå lite folk men ju längre jag sprang desto glesare blev det. Jag försökte att vara uppmärksam på leden, inte springa vilse nu. Det var lite otäckt samtidigt lite nervpirrande och gav en liten kick. Men ensam i skogen, det är lite läskigt måste jag erkänna så när jag såg skymten av någon blev jag glad.

Runt 17 km får jag ont i höften när jag springer uppför och den smärtan får jag springa med resten av loppet. Kändes inte alls kul. Försökte koppla bort det.

Vid 3 mil är mina flaskor tomma i bältet och jag undrar när andra och sista vätskekontrollen kommer. Det blir lite asfalt och jag känner mig lycklig, här kan jag öka upp farten och springa med en bättre teknik som inte gör ont och plötsligt ser jag en folkmassa vid ett hus och det är en kontroll med energi. JA! Det var min räddning där då huvudet verkligen började att bli tungt.

Cola var himmelskt gott likaså chips och godis. Fyllde mina flaskor och sprang sedan vidare och kicken i huvudet var ett faktum. Nya krafter!!!  Nu var det 15 km kvar till mål. kämpa Lina. Det började med asfalt men redan efter någon kilometer så var det in i skogen igen och backarna kom igen. Leran!!!!

Sista biten var TUFF. Jag var så trött. Det började att hällregna, blöt och kall!!! Början av loppet kändes ändå okey och jag kände mig stark men NU De små små backarna kändes superbranta och jag gick uppför många med raska steg. Det var svårt att komma igång och springa igen. När jag såg att det var 5 km kvar tänkte jag på en slinga i Varberg som är 2,5 km så två varv i den slingan sen är jag framme, enkelt. Håll nu benen levande och håll dig springandes.

När klockan visar 45 km, sträckan då jag egentligen ska vara i mål märker jag ju att jag har en bit kvar och funderar hur jag ska klara 3 km till kanske inte så långt i sammanhanget men just då kändes det som 2 mil extra minst!!!  Det blir mentalt som en käftsmäll. Jag hade räknat ner kilometer för kilometer och när jag inser att det är längre än 45 blir jag så trött och vet inte vart jag ska ta vägen. ska jag skratta eller gråta?

Orkar jag ens ta mig i mål? JO det gör du, pannbenet ser till att jag håller mig springandes ända in i mål och jag får medalj runt halsen ÄNTLIGEN och jag känner mig för jäkla lycklig att vara framme.

48 km traillöpning är bland det värsta och jobbigaste utmaningen jag har tagit mig igenom. Det var riktigt vackert i skogen så jag njöt lite också. :) Naturen är fantastisk, men LERAN!!!

När jag hör att jag hamnat på en 3e plats av 21 tjejer blir jag chockad men förbaskat nöjd och lycklig,

48 km traillöpning på 4 h 40 min. 

Dagarna efter loppet: har mina ben sagt adjö, segaste benen någonsin och jag har haft sådan värk. Hoppas den nu ger med sig!