Team Vågblom
Jag och Helena träffades för första gången i Kalmar 2013 där vi båda skulle genomföra Ironman. Innan tävlingen hade vi haft lite kontakt via mail då Helena hade lite frågor angående Ironman och på den vägen har vi lärt känna varandra.
Helena mailade mig sedan i september och sa att hon hade köpt en anmälningsrätt till Amfibiemannen och frågade om jag var sugen att vara hennes partner. Trots avståndet Stockholm - Varberg så var det ingen att fundera på. Jag skrev tillbaka att jag var supersugen att prova något sådant lopp, vilket äventyr och sedan den dagen har vi haft många mail-konversationer angående utrustning och allt annat vi funderade på. Dagen innan tävlingen provade vi utrustningen för första gången tillsammans och allt stämde sådär bra. Bra känsla!
Start 12.00
Mixklassen och damklassens start började att närma sig. Killarna startade 10 min efter oss. Innan vi traskade ner till startområdet såg vi till att gå på toa bara en gång till. :) Nervöst i magen! Här nedan finns en bild på distanserna. När man kommit förbi Arholma och simmat Riddarviksskär runt så var det samma väg tillbaka.
Vi hade
skrivit distanserna på våra paddlar så vi visste hur långt vi skulle springa/simma inför varje. Det var skönt att ha.
Väl i startfållan kändes det pirrigt, lite stormigt, mycket folk som skulle iväg samtidigt. Helena och jag körde med uppdragen våtdräkt och det började att bli varmt nu. Solen stekte och nu ville vi iväg. Jag längtade efter simningen. Tre två ett PANG och vi var iväg.
Första löpsträckan var lite mer än 2 km. Mycket folk längs med banan och vi sprang på en smal skogsväg. Det kändes riktigt bra,
Helena höll tempot, hon är grym löpare. Jag hängde på och såg fram emot simningen som strax skulle komma för och få svalka kroppen.
1100 meter simning över till Idö och vi stannade till vid vattenbrynet för att fixa med grejerna som vi blev snabbare och bättre på ju längre inpå loppet vi kom. Jag skulle dra på mig min mössa och vad händer jo den går
SÖNDER. En sidan ryker av och jag får lite halvt panik. Jag brukar vara väldigt noggrann med att ha mössan över båda öronen och gillar inte när vattnet skvalpar in. Hur ska detta gå tänkte jag? Men det var bara och försöka få på sig mössan så gott det gick, i med öronpropparna och på med glasögonen och så hoppade vi i vattnet. Mössan satt som tur var kvar på huvudet under alla simsträckorna.
Jag navigerade simningen då vi kände under träningen dagen innan att jag var något snabbare. Helena låg bakom min fötter och vi hade
en lina mellan oss så vi inte tappade bort varandra, det kändes tryggt. Men jag var ändå under första simningen lite rädd att Helena skulle försvinna så jag kollade bak rätt många gånger för och se om hon var där och det var hon ju alla gånger :)
Jag tänkte att navigeringen skulle vara svår, men under den långa simningen var det flaggor längs med hela vägen så det var enkelt att följa. Under de andra simsträckorna var det också bra med bojar att ta sikte på. Jag kände mig ruggigt stark under simmet och jag njöt av dragen jag tog och att vattnet var så ljuvligt ljummet.
Jag frös inte! :)
Framme i
Idö var det lite mer än 3 km löpning som gällde. Terrängen var bra, inte så tekniskt svår och det gillade jag. Men det var en bit som var lite klurigare än de andra och där ramlade jag, föll pladask på mage och slog i knät. Aj aj aj, fick ett litet sår men ingen känsla av att knät gjorde någon skada så vi sprang vidare.
Det dök upp några
spontana vätskestationer längs med vägen där
ö-borna hade ställt fram muggar med vatten och det var guld värt där i hettan. Tusen tack, det
smakade himmelskt gott där i värmen med en smutt vatten.
Sim och löpsträckorna fram till vändpunkten gick väldigt bra. Mycket plats under simmet, skönt att slippa trängseln och under löparsträckorna kändes det inte heller som att det var mycket folk på banan, jag och Helena undrade någon gång om vi verkligen sprungit rätt, vi såg inte en kotte. Men vi följde snitslarna och sprang rätt.
Kanade ner på ändan vid vissa klippor som var branta, det var väldigt halt på vissa ställen så man fick ta det lite lugnt. En så häftig skärgårdsupplevelse. Simningen var magisk. Den svalkade av kroppen och gjorde så att löpningen fungerade bra trots värmen. Jag följde Helenas fotspår och låg tätt bakom hennes starka löparben och hon låg bakom mig i simmet.
Vi sammanstrålade så bra.
Såhär kunde det se ut längs med banan :) foto: amfibiemannens hemsida.
När vi nådde vändpunkten så var det alltså halva loppet kvar och vi kände oss starka. Det vi såg fram emot på tillbaka vägen var snickersen som skulle komma vid en vätskestation och när vi simmat 620 meter så kom den, vi tog en var och det smakade så gott, den hade vi längtat efter!
Med ny energi tog vi oss an resten av sim- och löpsträckorna. Ingen av oss hade någon klocka så vi hade inte en aning om vad klockan var eller hur lång tid vi hade varit ute. Sista simningen var 1100 meter igen och där kändes det i triceps på mig att nu var de lite trötta.
Sista löparsträckan var 2580 meter. Jag kände mig lycklig och väldigt glad. Vi var på väg mot mål och vi var starka tillsammans. Började höra att vi närmade oss målet och blev ännu mera uppe i det blå. Vi får hejarrop och ökar tempot och springer in i mål och det känns underbart!
Vi gjorde det och hela resan gick så bra. Efter 4 h och 47 min kom vi in i mål!! Otroligt nöjda och lite förvånade över vår 5e plats bland de 23 damlagen. En grym upplevelese och både jag och Helena sa att vi skulle kunna tänka oss att göra det igen! :)
Stort tack till alla som hejat och peppat och tack till Amfibiemannen för en grym tävling och bra arrangemang! Toppenbra! Tack Helena min teampartner för en härlig dag i skärgården!
Swimrun bränna...
