Ikväll stod det löpning på schemat. När jag slutade jobbet kände jag inte den där känslan av lust till träning, det där suget fanns inte där. Ögonen trötta och huvudet befann sig någon annan stans. Mycket som snurrar omkring. Det gick trögt att få på sig kläderna men jag tänkte ändå att jag ville ge det en chans.
10 min in i löppasset kom känslan. Luften var perfekt. Tankarna började rätas ut och den där underbara känslan kom. Kroppen kändes stark och sista 3 km släppte jag benen fria för full gas. Oj vilket skutt de tog, de kändes som att jag flög när jag sprang där på strandpromenaden i mörkaste Varberg.
Omotiverat till en början men det slutade i 15 km glädje! :)
Tänk va de där endorfinerna kan göra, ge superkrafter!
Härligt, tänk vad lite löpning kan göra med humöret.
SvaraRaderaBra jobbat att sticka ut och springa ändå. Man ångrar ju oftast inte ett pass, utan mår så mycket bättre av det!
SvaraRaderaWow! Härligt! Och jag läste precis om dig på Andreas blogg. Du är så härligt positiv och glad. Kul att läsa.
SvaraRaderaVad härlig känsla! Det brukar vara sååå värt det, när man kommer ut (i 99 % av fallen). :-))
SvaraRaderaKram M
Härligt! Ibland är man inte så peppad men man ångrar sig aldrig sen!
SvaraRaderaDet var de där endorfinerna med superkraft 😃Härlig känsla!
SvaraRaderaHärligt!!! :)
SvaraRaderaDet är sånt man får tänka på när motivationen tryter!
SvaraRadera