I eftermiddag rullar bilen mot Tjörn. Jag känner att kroppen inte fullt är hundra återställd sedan Ironman men jag hoppas att det går bra ändå. Jag är lite pirrig i magen. Min första lagtävling i triathlon. En halv IM distans vilket betyder att jag ska springa 2,1 mil. Det kommer bli jobbigt! Nu är det inget nöta mala som gäller utan nu är det mycket som ska ut i benen, inte något jag är van vid. Jag vill vara trött när jag kommer i mål och jag hoppas att allt kommer fungera bra. Blir en omställning att "bara" springa.
Sist jag körde en halv IM distans var förra året i Sövde, då körde jag ensam och kom i mål på 5 h 14 min. Jag gillar ju mest att få nöta långt och länge men detta ska bli en rolig upplevelse och det ska bli kul att få stå på sidan av och heja lite också! :)
Nu gäller det att tagga till, hitta ett fokus och löparglädje! :)
TACK för allt pepp och fina ord på inlägget om Borås 6 timmars. Vilken härlig boost!
Som jag skrev tidigare i veckan så kommer jag försöka hålla styrketräningen mer vid liv i höst/vinter. Det känns kul att vara tillbaka i gymmet och jag önskade att jag hade varit mer flitig innan Ironman. Jag behöver den för att bli starkare och hålla mig skadefri. En stark kropp klarar distansträningen mycket bättre. Tänker mig en höst där jag jobbar mig starkare och uthålligare.
Det jag bland annat kommer att fokusera på är mycket baksida.
Baksida lår
Rumpa
Vader
Korsrygg
Triceps
Baksida axlar
Mycket core med hjälp av pilatesboll
Imorgon väntas ett mycket spännande möte. Jag ska nämligen coacha en kund som har Ironman Kalmar 2014 som mål. Det ska bli fantastiskt roligt och följa vägen och tänk att jag ska få guida! :)
Jag gillar utmaningar och att vara lite spontan så idag anmälde jag mig till Borås 6-timmars som går av stapeln i november. Det känns galet men otroligt kul och spännande med nya utmaningar. Ultralöpning är helt nytt för mig men jag hoppas att det kan passa mig, jag gillar att nöta långt och länge. Jag har sprungit ett marathon som längst efter att jag har simmat och cyklat en massa innan men nu blir det bara fokus på löpning, undra hur det kommer att gå!
Cirka 2 månader kvar och ska fundera hur jag ska lägga upp min träning. Jag hoppas att jag hinner förbereda mig något så när. Någon ultralöpare som har något tips så hojta gärna till! :) En helt ny värld att upptäcka och jag tror att det kommer bli fantastiskt kul och utmanande!
Ultralöpare jag? Ja..kanske vi får se...:) Känns pirrigt men så kul att ha något att se fram emot i höst!
I höst kommer jag börja jobbet klockan 13 första dagen i veckan vilket innebär att jag kommer morgonsimma varje måndag morgon, helt perfekt. Bästa och skönaste starten på veckan. Det kommer bli superbra! Bassängen öppnar 06.30, jag väljer att komma dit strax efter klockan 7 då många redan är klara och chans att få en egen bana är större! :)
I morse löste jag nytt årskort och invigde min nya simdräkt. Första passet inomhus 25 meters bana och utan våtdräkt. hur skulle det kännas?
Hoppade i bassängen, jag fick en egen bana, lyx!! Tog några armtag och plötsligt var kaklet och väggen redan där, jösses så fort 25 meter gick. Det kändes som att jag vände hela tiden. Har jag blivit snabbare mån tro? :) Saknar redan 50 meters banan. Annars fick jag bra flyt, simningen känns ljuvlig och jag tror att jag blev lite snabbare idag med mina nya dräkt, mycket sitter i utrustningen ;)
Frukosten är nu i magen och jag tänkte hinna med ett pass till innan jag börjar jobba... nu i höst ska jag inte slarva med styrketräningen, jag ska bli stark och uthållig! :)
Ikväll var det dags för passet jag har varit lite rädd för. Första löppasset sen Ironman, hur skulle benen kännas? Till råga på det så skulle jag prova mina nyinköpta skor. Hur skulle de kännas på mina fötter?
När jag tog första löpsteget log jag. Vilken känsla, vilken magi, jag svävade fram. Benen kändes starka och skorna satt som en smäck. Flygande känsla. Jag pressade mig själv lite extra. Jag kände hur benen ville prova fart. Det var riktigt härligt när jag såg klockan och den pendlade mellan 04.38-04-48 och sista biten 04.14 och till och med ännu snabbare...wow vilket första pass, 1 mil på 48 min. Härligt i en skinande kvällssol. Mycket nöjd med mina nya skor så hej då asics nimbus!
Energin är på väg tillbaka, hoppas den håller i sig till helgen då det är dags för tävling...
Jag blir så himla glad över alla kommentarer jag får. Alla går rakt in i hjärtat och stannar där! Tusen tack!!!
Idag är det exakt en vecka sedan Kalmar och jag lever fortfarande i ruset. Det är så himla härligt! Tittar på bilder och minns tillbaka till dagen. Kroppen börjar smått att återhämta sig. Men herrejösses vilken träningsvärk jag har haft i mina lår. Dagen efter Ironman var det nästan omöjligt att gå i trappor, benen svarade inte, jag hade svårt att sitta på grund av de skav jag hade fått på rumpan.
Det har knappt blivit någon träning i veckan. Jag har simmat lugnt och mjukat upp kroppen, sa hejdå till simstations utebassäng, längtar redan till nästa år. Körde en spinningklass igår på morgonen, älskar den klassen och jag är så lycklig att jag ska få ha den klassen hela hösten. Fredagsfeeling och starka cyklister, det är guld!
Om en vecka ska jag vara med i Tjörn Triathlon lagtävling. Jag ska springa 2,1 mil och jag hoppas att benen har återhämtat sig tills dess! Ska bli spännande och se hur det går, att "bara" springa! Hur ska jag tänka, hur ska jag lägga upp loppet, vad ska jag ha för tempo? Inte van vid löptävlingar...
Tack för alla fina kommentarer! Blir varm i hela kroppen!
Här kommer del tre i min race rapport...
Efter att ha berättat om min simning på lite mer än 3,8 km och om resan på cykelsadeln i 18 mil är det nu dags att skriva om den avslutande delen på Ironman nämligen mina känslor under 4,2 mil löpning....
Hur känns det att kliva av cykeln och veta att man har ett marathon framför sig?
Efter 18 mil på sadeln längtar kroppen att få kliva av och hoppa i löpskorna, Sträcka på ryggen och springa iväg med förhoppningsvis pigga ben. Jag hade höga förväntningar på mig själv vad gäller löpningen då det är den gren som ändå känts allra bäst under säsongen. Under mina två tidigare Ironmans har löpningen gått bra, sprungit på 4.05 och 3.55, drömde om att göra en liknande tid som förra året.
Löpbanan såg ut såhär i år. Som ni ser är det tätt mellan vätskestationerna och det behövs.
En bana på 3 varv där man samlar fina värdefulla armband som visar hur många varv man har sprungit. I år delades det ut ett grönt band efter varv 1 och ett gult band efter varv 2 och sista varvet får man svänga av till den blå mattan och passera mållinjen.
Här springer jag ut på mitt första varv...
Lycklig och allt kändes toppen, skönt att lämna cyklingen bakom mig..Jakten på armbanden börjar!
Jag är hög på endorfiner och Kalmars publik hejar fram mig. De första 2 km går på 04:57 tempo. Jag kollar på klockan och säger åt mig själv att lugna ner på tempot. Benen är fortfarande med mig och det känns bra att springa. Hälsar glatt på alla som hejar på mig och vinkar glatt åt de jag känner och blir alldeles lycklig i själen att de är där och stöttar mig på min resa.
Under det första varvet sugs man in i bubblan. Publiken är nära. Det här älskar jag! Blir glad när jag får kommentarer att det ser lätt ut, då rätar jag på mig lite mer, upp med blicken och bröstet. Även om benen känns lite trötta så finns inte det i mina tankar just nu. Saker jag säger till mig själv är Pigga lätta ben, tänk på tekniken, håll dig upprätt, spring, känn dig stark, du klarar det här, plocka fram viljan och hela din kärlek, du är grym!
Ser triathleter som redan har fått ett grönt band runt armen och blir så imponerad. Vilka kämpar! Snart hoppas jag att jag har mitt runt armen... längtar!
Vid varje vätskestation går jag med snabba steg samtidigt tar jag två muggar med vatten. En häller jag över mig så att jag vaknar till och kyler ner mig, den andra tar jag någon klunk av, och sedan tar jag en mugg cola och tar en till två klunkar samtidigt tuggar jag i mig chips, det finns tre typer av chips som jag varierar mig med ( enda gången på året jag äter chips och verkligen älskar det ) Någon gång tar jag en saltgurka men det smakar inte alls lika gott. Magen är samarbetsvillig och jag behöver inte uppsöka någon baja-maja!
Efter att ha sprungit längs vattnet och tillbaka igen genom bostadsområde där musik spelas högt och man sugs med av energin som folket delar med sig väntar den bästa löpningen, den som sker i självaste stan, mitt i city, man känner sig som en hjälte när man springer där. Alla applåderar och skriker ens namn. Det känns som att hela jag lyfter från marken och löpsteget blir lättare och hela kroppen får energi. Vilken kick, den känslan är obeskrivlig!
Får fina ord från kära vänner....rysningar i hela kroppen!
Efter att ha boostats genom city ser jag målgången, ena vägen går till finish line och andra går till varv 1 och 2. Jag får denna gång springa åt höger och snart får jag mitt första band runt armen, det lyser fantastiskt fint. Det gröna bandet är nu mitt och jag springer vidare.
Lycklig över mitt första band....
2 mil kändes väldigt bra att springa och höll mig under 6 min tempo. Ville att det skulle stå 5 någonting på klockan och det lyckades jag med bra under de första 2 milen. Sen hände något! Det gick tyngre och tyngre. Benen skrek du måste gå, vi orkar inte springa mer - hjärnan, viljan, min kämparglöd sa Håll dig springandes! Hörde också speakern i mitt öra där han säger att man tappar väldigt mycket om man börjar gå, okey, lina håll dig springandes nu, det behöver inte alls gå fort men keep on going! Det blev en kamp att ta sig framåt.
Jag gjorde en deal med mig själv. Okey, nu gör vi såhär benen! Spring så gott ni kan till varje vätskestation, där får ni gå några steg och sen springer vi igen okey? De mumlade okey, jag belönade benen med att gå vid varje station och ta det lite lugnare och det gick bättre.
Kom in i city igen och fick kraft och energi från folkmassan. Alltså ni gjorde så att jag klarade springa. Vilken energi, vilket pepp, tack Kalmar. Tack alla ni som hejade på mig! Så guld värt där på banan!
Återigen får jag springa åt höger och se mållinjen en bit bort. Snart, snart är jag också där, nu är det cirka 13 km kvar. Under sista varvet får jag en drös av energi från fina Angelica som tar kortet nedan. Du gjorde så att jag orkade, jag behöll din energi i kroppen under sista varvet tänkte jag på dina ord!
Nu gjorde det verkligen ONT överallt. Benen strejkande men jag höll mig springandes. Fötterna värkte. Hade fått skav av byxorna på rumpan som gjorde ont. Men nu var det bara fokus framåt och jag visste att jag hade en chans att gå under 12 h. Det blev nu mitt mål!
Jag började smått närma mig de sista kilometrana in mot målet. Struntar i att det gör ont, jag kör på, pannbenet vässas! Jag möter Sofie vid sista vätskestationen och blir alldeles lycklig över att se henne. Kroppen fylls med energi, Sofie och jag börjar springa med kraft i stegen och vi närmar oss målet tillsammans. Jag springer om bästa Linda från Luleå som håller sig springandes trots skadat knä i säsongen och blir alldeles tårögd, hon är så grym, hennes första Ironman och hon gör det så bra! Heja dig!
Nu är det nära. Folket hejar fram oss. Lyckokänsla i kroppen. Den blå mattan är vår, bara vår! Jag får springa in på målrakan tillsammans med en tjej som jag beundrar väldigt mycket. Grymma fina Sofie Lantto! Det kan inte bli bättre än såhär, målrakan var magisk, alldeles underbar! Den lägger jag i hjärtat!
Lina you are now an Ironman... again! :) alltså den känslan...obeskrivlig!
4 h och 5 min var jag ute på löparbanan som kantades av järnvilja!! Det blev tyvärr inget personligt rekord men jag är supernöjd utifrån de förutsättningarna som var... Jag är lycklig och stolt!
Stort TACK till min familj, vänner, bloggläsare, alla som peppade i kalmar, cykelbutiken no.1 i Varberg...
Ni betyder väldigt mycket för mig!
Jag är fortfarande kvar i Ironmanbubblan... jag njuter!
Del två i min race rapport kommer handla om cyklingen, som var indelad i två looper.
En på Öland 122 km och en på fastlandet 58 km. En kamp från början till slut...
Efter simningen på 3,8 km var det alltså dags att ta tag i en 18 mila cykeltur.
På väg ut från växlingsområdet
LOOP 1. ÖLAND
Hoppade på Cervélon och lämnade växlingsområdet bakom mig. Cyklar i den fantastiska rondellen där publikens stöd nästan lyfter mig ut ur Kalmar och Ölandsbron är nästa mål. Börjar dricka och äter i farten en snickers. Ser bron och börjar känna sidvindarna. Kramphåller styret lite för jäklar vad det drar i hjulen. Tittar ner på vattnet och tänker att shit där simmade jag nyss och nu sitter jag här. En häftig känsla.
Fullt fokus på bron då det blåser rejält. Redan då känner jag en konstig känsla i benen. Lite stickande,en känsla som jag inte känt förut. Blir rädd. Benen känns trötta och jag förstår ingenting. Försöker ignorera känslan och hoppas det blir bra med lite mera energi. Något jag också märker är att mina axlar värker, speciellt min högra axel, jag får en trötthetskänsla så fort jag lägger mig i tempobågen. FOKUS nu framåt. Positiva tankar. Ignorerar det som gör ont.
GrymmaKarinsusar förbi i en hög fart liksom många andra triathelter ser jag mig bli omcyklad av. Försöker att inte lägga som mycket fokus på det utan köra mitt egna race. Orolig för mina ben. Drogs med av energin som bådeBeatrice ochSofie kom med när de cyklade om mig. Sofie ropade, kom med, nu cyklar vi om alla och bara kör, hjärtat och hjärnan ville men kroppen sa nej. Just där och då kände jag mig inte stark!
Jag visste att på Öland väntade Anna och hennes familj som skulle heja på mig. Det såg jag fram emot och längtade efter deras energi. Efter bron cyklade vi söderut och motvinden kom mot kroppen, det sa bara PANG.. LINA nu är det motvinden och den gillar du, visst? Jag försökte övertyga mig själv, men just då kändes motvinden som min värsta fiende. Takten slogs ner och det kändes knappt som att jag kom framåt.
Så hör jag Annas röst och ser hennes familj. TACK för hejarropen! Ni hjälpte mig på banan igen! Blev fylld med positiv energi och satte fart mot motvinden. Det är ju det här jag älskar, bestämmer mig för att bara njuta och ta cyklingen för vad det blir. Jag vill njuta av Öland och Alvaret. I varje liten by sitter en hejarklack som hejar på varenda en. Vilket stöd, vilket pepp, tack ni gjorde att jag överlevde vinden! Alvaret, var bedårande vackert men tufft.
Saker som gav mig energi på cykelbanan var det magiska landskapet, triathleter som cyklar om mig och hejar på mig och tackar för en bra och inspirerande blogg, tack Johanna för de fina orden. Värmer i hela kroppen att höra!
I Degerhamn när jag ska svänga vänster står en kvinna och hojtar. NU får ni medvind. Kör på!!! Ohh jag bara säger halleluja, äntligen lite vila för benen som slitigt galet hårt i motvinden. Här hamnar jag också på bild av en grym fotograf Erik Karlsson. Tack för bilderna! :)
Medvinden är skön, den är härlig. Istället för att borra ner huvudet som jag gjort de tidigare milen i motvinden tittar jag upp mer och njuter av det fina landskapet. Tänk om det gick att susa såhär bra hela tiden. Det varade i cirka 5 mil sen kom väggen igen. Vinden började bli tröttsam. Borrade ner huvudet. Gick in i min egna bubbla. Tryckte i mig en gel i hopp om att den skulle göra benen till raketer. Tänkte på hur mycket jag älskade motvinden, men vem försökte jag lura där?
Jag längtade efter löpningen.... sittandes där på cykeln längtade jag bort. Hur kunde det ske? Något som också var väldigt konstigt var att här började mina knän värka, vilket de heller aldrig gjort på cykeln förut. Jag blev orolig för löpningen. Trötta knän ger väl ingen bra löpning. Blev lite bättre när jag reste mig upp ibland men fortfarande satt det kvar.
Cyklingen på Öland började närma sitt slut. Fastlandet var nära igen och cykeln skulle rulla ytterligare 58 km. Andra och sista loopen skulle nu påbörjas :
Cyklade återigen in i Kalmar. In i rondellen där det är lycka att få cykla. Känna stödet från publiken och jag lyfts ännu en gång. I Love it! TACK Alla!! På filmen nedan kommer jag först på vänstra sidan och susar fram, sen kommer jag efter han i vit tröja och vinkar glatt! Energin man får i rondellen försöker man spara!!
58 km kvar och tänker att det är ju rundan fram och tillbaka till Falkenberg som jag har cyklat mycket i sommar så cirka 2 h kvar på sadeln. Kämpa sista lilla biten. Energin som jag fick i rondellen fyllde min kropp nu. Tänkte bara positiva tankar när motvinden återigen mötte min kropp. De sista milen drack jag cola för att skona min mage, käkade bars och drack vatten. Nu var det bara och överleva sista sträckan sen väntade löpningen som jag hade sett fram emot men som inte kändes lika klockren nu när benen redan var möra, men jag tänkte att det löser sig. Pannben Lina, pannben du har det!
Sista sträckan var öde, tyst omkring mig, det kändes som att alla var i sin bubbla nu. Milen tickar på och äntligen är det dags att rulla in i Kalmar igen efter en sväng ute i Rockneby.
Känslan är obeskrivlig när jag hoppar av cykeln och klarat de 18 milen som mestadels bestod av motvind!
Det jag sett fram emot... det jag tänkte skulle vara min styrka. 4,2 mil löpning väntade mig nu!
I del ett i min race-rapport kommer du få läsa om tankar innan start, mina känslor under simningen samt växlingen till cyklingen..
När jag gick och la mig i fredags, dagen innan race var jag trött men jag kunde ändå inte somna. Klockan blev blev 00.30 och jag hade fortfarande inte somnat. Försökte att inte stressa upp mig, allt löser sig, bara jag ligger och vilar kroppen så kommer allt bli bra. 04.05 ringde väckarklockan och det pirrade i magen. Nu var det dags, äntligen, dagen jag väntat på och tränat inför. Mådde lite illa så frukosten var svår att få ner.
Strax innan klockan 5 rullade bilen mot Kalmar stad. Jag fick en trevlig läsning på vägen..blev intervjuad av Oskarshamns tidningen dagarna innan.
Det är många tankar som hinner fara i huvudet under bilresan. Repeterar för mig själv, vad gör jag om jag får punktering, ett ständigt nojjande kring detta, går igenom steg för steg hur jag gör. Går igenom hur jag ska springa vid växlingarna, vart hänger mina påsar.
Funderar på vindarna som de har varnat för, ser att flaggorna står rakt ut, oroar mig för simningen, hur kommer vattnet kännas. Kommer det bli en frusen historia i år igen. Stänger på peppande musik, laddar och tänker positiva tankar. Om 2 h är det start och resan ska ta fart.
Strax innan klockan sex rullade bilen in i Kalmar. Tyckte att vi var i god tid men känns alltid som att man hade behövt lite mera tid. Möter triathleter som redan är påväg ner till starten, herregud, är jag så sen? Blir lite lätt stressad!
Det första jag gör är att ställa mig i kön till toaletterna, skönt att få det ur världen. Sen kollar jag till cykeln., allt verkar vara bra. Känner på framdäcket och det känns som att det är lite för lite luft i det, men där och då vågar jag inte pumpa, tänk om det exploderar, ja ni hör, vilket nojja jag har kring cykeln.
Det är ganska så tyst på området. Alla går omkring i sin egna bubbla. Nu 40 min kvar till start. Jag hoppar i våtdräkten, det går segt, jag får inte på mig den, stress. När den är halvvägs på kommer jag på att jag glömt vaselin, skit också, tar av mig igen och börjar om. Lugnt och fint nu! Jag är Super nervös!!!!
Med vaselin på kroppen, glasögonen runt halsen, öronpropparna och mössan i handen promenerar jag och min sambo ner till starten. Det är mycket folk redan nu i Kalmar. Vilken publik! Stämningen är obeskrivlig. Ställer oss i kön för att vandra ner på bryggorna. Blickar ut över havet som ser stilla ut. Vattentemperaturen låg kring 19 grader, samma som i fjol.
fotograf Ronny.
Klockan är nu 06.50 och jag hoppar i vattnet som känns kallt om kroppen. Jag börjar frysa lite och tänker hur ska det här gå om jag fryser redan nu? Ställer mig någonstans mellan grupperna som beräknar simma på 1.15 - 1.30. Jag tänker att jag kommer simma ungefär som förra året runt 1 h 19 min.
Precis som förra året spelas Kenta - Just idag är jag stark, det är en fantastisk känsla. Saknar Therese vid min sida, vet att hon är där någonstans men ser henne inte. Tänker på förra året då vi stod tillsammans, mycket känslor!
Snart snart snart är det dags. Efter låten vet man att det är såååå nära. 07.00 PANG startskottet går och tvättmaskinen är igång. Nästan 2000 triathleter simmar iväg!!!!
Jag får ändå en bra start. Inte så många smällar, fast en del känns riktigt ordentligt. Glasögonen är under mössan detta år, och de håller sig på plats och läcker inte in vatten. Utrustningen känns grym! Jag simmar på och får upp ett bra flyt. Vips så är jag redan vid första bojen, oj så snabbt det gick. Vändningen gick bra, försöker hålla mig en bit från bojen så man inte hamnar i den värsta virveln.
Fortfarande mycket folk omkring mig men hittar ändå luckor där jag kan simma. Ett tag hittar jag fötter som jag kan simma bakom. Härligt flyt. Efter bojen kommer vågorna. OJ hjälp tänker jag, men samtidigt en grym känsla, jag klarar det, jag följer med vågorna och blir så imponerad av mig själv att jag kommer framåt och att det går så himla bra. Jag andas på bra, simmar skönt och jag fryser inte!
Första varvet känns snabbt, jag är överraskad. Det känns så bra. Jag är så lycklig över att jag inte fryser och att det känns som att det går smidigt trots att man fortfarande får lite sparkar och håller på att bli översimmad ibland så går det BRA. Lyckokänsla!
Andra varvet simmar jag på och tar i lite mera i mina simtag. Kör tvåtakts andning hela tiden. Håller koll på vart jag befinner mig. Solen är där på himlen och bländar lite ibland, men så fantastiskt det känns. Har ett bra flyt och ser att uppgången är nära. REDAN tänker jag, så smidig simning har jag aldrig varit med om.
Går upp på rampen och tycker mig se att klockan står på 1 h och 18 min, YES tänker jag då jag, simmade 1 min snabbare än i fjol och blir lycklig. Fast det jag då inte visste var att jag såg helt fel, jag simmade på 1 h och 13 min. Jag förbättrade min tid med 6 min.
Jag känner mig så himla glad att simmet är över och att det gick över förväntan! Är så lycklig att jag slapp frysa. Hör min hejarklack vid sidan och jag ler och tänker TACK för att ni är här!! GULD värt!
In i tältet och tar det rätt lugnt. Viktigast är att få med alla grejer. Av med simgrejerna och på med nummerlappen, cykelhjälmen, skorna, strumpor, klockan och sen rusar jag iväg. Är mitt uppe i ruset att jag glömmer kasta bikebagen utanför tältet, får springa tillbaka och kastar iväg den sen mot toaletten!
Hämtar cykeln och laddar för min 18 milatur... Ger en slängkyss till min hejarklack som förflyttat sig för och se mig hämta cykeln. I LOVE YOU! Nu är det dags att möta vinden, alvaret på Öland...
Oj vilken tuff dag det har varit med mycket vågor på simningen, galen motvind på cyklingen, löpningen blev verkligen pannbensträning! Tuffaste ironman tävlingen av de tre jag kört.
Jag är ändå supernöjd! Rekordtid på simningen, vilket känns helt otroligt!
Jag blev 7a i min åldersgrupp (30 totalt). Lyckorus i hela kroppen när jag entrade mållinjen!
Dagens resultat:
Simning 1h 13 min
Cykling 6h och 20 min
Löpningen 4h och 5 min
Kommer skriva en racerapport! Nu ska jag smälta dagen och bara vila!
Jag bubblar av glädje att återigen få bli en ironman! TACK alla för support som hejade på banan, här på bloggen, Facebook, mobilen. Det hjälpte mig mycket idag!
Idag checkades cykel, bike och runbag in på växlingsområdet. Det är alltid pirrigt att gå runt där.
Frågor som snurrar på i huvudet...
Hänger cykeln bra sådär, har jag med alla grejer jag behöver i påsarna, är hjulen ordentligt pumpade, vågar jag trycka in mer luft - nä det får vara bra sådär, har jag med mig allt jag behöver på cykeln, energi, verktyg m m... Bubblar!
nu är allt där och jag kollar till det imorgon innan start!
07.00 simmar vi iväg och resan börjar.
3,8 km simning
18 mil cykel
4,2 mil löpning
Hoppas vindarna lugnar sig, dagen blir magisk och jag får en sjukt rolig dag på banan!
112 är mitt startnummer och om ni vill följa min resa imorgon gå in på ironmankalmar.com sen tror jag man går in på resultat och skriver in startnumret!
