Ironman Kalmar 2013 race rapport del 2

Del två i min race rapport kommer handla om cyklingen, som var indelad i två looper. 

En på Öland 122 km och en på fastlandet 58 km. En kamp från början till slut...

Efter simningen på 3,8 km var det alltså dags att ta tag i en 18 mila cykeltur.

På väg ut från växlingsområdet 

LOOP 1. ÖLAND 

Hoppade på Cervélon och lämnade växlingsområdet bakom mig. Cyklar i den fantastiska rondellen där publikens stöd nästan lyfter mig ut ur Kalmar och Ölandsbron är nästa mål. Börjar dricka och äter i farten en snickers. Ser bron och börjar känna sidvindarna. Kramphåller styret lite för jäklar vad det drar i hjulen. Tittar ner på vattnet och tänker att shit där simmade jag nyss och nu sitter jag här. En häftig känsla. 

Fullt fokus på bron då det blåser rejält. Redan då känner jag en konstig känsla i benen. Lite stickande,en känsla som jag inte känt förut. Blir rädd. Benen känns trötta och jag förstår ingenting. Försöker ignorera känslan och hoppas det blir bra med lite mera energi. Något jag också märker är att mina axlar värker, speciellt min högra axel, jag får en trötthetskänsla så fort jag lägger mig i tempobågen. FOKUS nu framåt. Positiva tankar. Ignorerar det som gör ont.

Grymma Karin susar förbi i en hög fart liksom många andra triathelter ser jag mig bli omcyklad av. Försöker att inte lägga som mycket fokus på det utan köra mitt egna race. Orolig för mina ben. Drogs med av energin som både Beatrice och Sofie kom med när de cyklade om mig. Sofie ropade, kom med, nu cyklar vi om alla och bara kör, hjärtat och hjärnan ville men kroppen sa nej. Just där och då kände jag mig inte stark! 

Jag visste att på Öland väntade Anna och hennes familj som skulle heja på mig. Det såg jag fram emot och längtade efter deras energi. Efter bron cyklade vi söderut och motvinden kom mot kroppen, det sa bara PANG.. LINA nu är det motvinden och den gillar du, visst? Jag försökte övertyga mig själv, men just då kändes motvinden som min värsta fiende. Takten slogs ner och det kändes knappt som att jag kom framåt. 

Så hör jag Annas röst och ser hennes familj. TACK för hejarropen! Ni hjälpte mig på banan igen! Blev fylld med positiv energi och satte fart mot motvinden. Det är ju det här jag älskar, bestämmer mig för att bara njuta och ta cyklingen för vad det blir. Jag vill njuta av Öland och Alvaret. I varje liten by sitter en hejarklack som hejar på varenda en. Vilket stöd, vilket pepp, tack ni gjorde att jag överlevde vinden! Alvaret, var bedårande vackert men tufft.

Saker som gav mig energi på cykelbanan var det magiska landskapet, triathleter som cyklar om mig och hejar på mig och tackar för en bra och inspirerande blogg, tack Johanna för de fina orden. Värmer i hela kroppen att höra!

I Degerhamn när jag ska svänga vänster står en kvinna och hojtar. NU får ni medvind. Kör på!!! Ohh jag bara säger halleluja, äntligen lite vila för benen som slitigt galet hårt i motvinden. Här hamnar jag också på bild av en grym fotograf Erik Karlsson. Tack för bilderna! :) 

Medvinden är skön, den är härlig. Istället för att borra ner huvudet som jag gjort de tidigare milen i motvinden tittar jag upp mer och njuter av det fina landskapet. Tänk om det gick att susa såhär bra hela tiden. Det varade i cirka 5 mil sen kom väggen igen. Vinden började bli tröttsam. Borrade ner huvudet. Gick in i min egna bubbla. Tryckte i mig en gel i hopp om att den skulle göra benen till raketer. Tänkte på hur mycket jag älskade motvinden, men vem försökte jag lura där? 

Jag längtade efter löpningen.... sittandes där på cykeln längtade jag bort. Hur kunde det ske? Något som också var väldigt konstigt var att här började mina knän värka, vilket de heller aldrig gjort på cykeln förut. Jag blev orolig för löpningen. Trötta knän ger väl ingen bra löpning. Blev lite bättre när jag reste mig upp ibland men fortfarande satt det kvar.

Cyklingen på Öland började närma sitt slut. Fastlandet var nära igen och cykeln skulle rulla ytterligare 58 km. Andra och sista loopen skulle nu påbörjas :

 

Cyklade återigen in i Kalmar. In i rondellen där det är lycka att få cykla. Känna stödet från publiken och jag lyfts ännu en gång. I Love it! TACK Alla!! På filmen nedan kommer jag först på vänstra sidan och susar fram, sen kommer jag efter han i vit tröja och vinkar glatt! Energin man får i rondellen försöker man spara!!

58 km kvar och tänker att det är ju rundan fram och tillbaka till Falkenberg som jag har cyklat mycket i sommar så cirka 2 h kvar på sadeln. Kämpa sista lilla biten. Energin som jag fick i rondellen fyllde min kropp nu. Tänkte bara positiva tankar när motvinden återigen mötte min kropp. De sista milen drack jag cola för att skona min mage, käkade bars och drack vatten. Nu var det bara och överleva sista sträckan sen väntade löpningen som jag hade sett fram emot men som inte kändes lika klockren nu när benen redan var möra, men jag tänkte att det löser sig. Pannben Lina, pannben du har det!

 Sista sträckan var öde, tyst omkring mig, det kändes som att alla var i sin bubbla nu. Milen tickar på och äntligen är det dags att rulla in i Kalmar igen efter en sväng ute i Rockneby. 

Känslan är obeskrivlig när jag hoppar av cykeln och klarat de 18 milen som mestadels bestod av motvind!

Det jag sett fram emot... det jag tänkte skulle vara min styrka. 4,2 mil löpning väntade mig nu! 

Hur det kändes får ni veta i del 3. 

Hej på en stund! :)