Ironman Kalmar 2013 race rapport del 3

Tack för alla fina kommentarer! Blir varm i hela kroppen!

Här kommer del tre i min race rapport...

Efter att ha berättat om min simning på lite mer än 3,8 km och om resan på cykelsadeln i 18 mil är det nu dags att skriva om den avslutande delen på Ironman nämligen mina känslor under 4,2 mil löpning.... 

Hur känns det att kliva av cykeln och veta att man har ett marathon framför sig?

Efter 18 mil på sadeln längtar kroppen att få kliva av och hoppa i löpskorna, Sträcka på ryggen och springa iväg med förhoppningsvis pigga ben. Jag hade höga förväntningar på mig själv vad gäller löpningen då det är den gren som ändå känts allra bäst under säsongen. Under mina två tidigare Ironmans har löpningen gått bra, sprungit på 4.05 och 3.55, drömde om att göra en liknande tid som förra året.

Löpbanan såg ut såhär i år. Som ni ser är det tätt mellan vätskestationerna och det behövs.

En bana på 3 varv där man samlar fina värdefulla armband som visar hur många varv man har sprungit. I år delades det ut ett grönt band efter varv 1 och ett gult band efter varv 2 och sista varvet får man svänga av till den blå mattan och passera mållinjen.

Här springer jag ut på mitt första varv... 

Lycklig och allt kändes toppen, skönt att lämna cyklingen bakom mig..Jakten på armbanden börjar!

Jag är hög på endorfiner och Kalmars publik hejar fram mig. De första 2 km går på 04:57 tempo. Jag kollar på klockan och säger åt mig själv att lugna ner på tempot. Benen är fortfarande med mig och det känns bra att springa. Hälsar glatt på alla som hejar på mig och vinkar glatt åt de jag känner och blir alldeles lycklig i själen att de är där och stöttar mig på min resa.

Under det första varvet sugs man in i bubblan. Publiken är nära. Det här älskar jag! Blir glad när jag får kommentarer att det ser lätt ut, då rätar jag på mig lite mer, upp med blicken och bröstet. Även om benen känns lite trötta så finns inte det i mina tankar just nu. Saker jag säger till mig själv är Pigga lätta ben, tänk på tekniken, håll dig upprätt, spring, känn dig stark, du klarar det här, plocka fram viljan och hela din kärlek, du är grym!

Ser triathleter som redan har fått ett grönt band runt armen och blir så imponerad. Vilka kämpar! Snart hoppas jag att jag har mitt runt armen... längtar!

Vid varje vätskestation går jag med snabba steg samtidigt tar jag två muggar med vatten. En häller jag över mig så att jag vaknar till och kyler ner mig, den andra tar jag någon klunk av, och sedan tar jag en mugg cola och tar en till två klunkar samtidigt tuggar jag i mig chips, det finns tre typer av chips som jag varierar mig med ( enda gången på året jag äter chips och verkligen älskar det ) Någon gång tar jag en saltgurka men det smakar inte alls lika gott. Magen är samarbetsvillig och jag behöver inte uppsöka någon baja-maja!

Efter att ha sprungit längs vattnet och tillbaka igen genom bostadsområde där musik spelas högt och man sugs med av energin som folket delar med sig väntar den bästa löpningen, den som sker i självaste stan, mitt i city, man känner sig som en hjälte när man springer där. Alla applåderar och skriker ens namn. Det känns som att hela jag lyfter från marken och löpsteget blir lättare och hela kroppen får energi. Vilken kick, den känslan är obeskrivlig!

 Får fina ord från kära vänner....rysningar i hela kroppen! 

Efter att ha boostats genom city ser jag målgången, ena vägen går till finish line och andra går till varv 1 och 2. Jag får denna gång springa åt höger och snart får jag mitt första band runt armen, det lyser fantastiskt fint. Det gröna bandet är nu mitt och jag springer vidare. 

Lycklig över mitt första band....

2 mil kändes väldigt bra att springa och höll mig under 6 min tempo. Ville att det skulle stå 5 någonting på klockan och det lyckades jag med bra under de första 2 milen. Sen hände något! Det gick tyngre och tyngre. Benen skrek du måste gå, vi orkar inte springa mer - hjärnan, viljan, min kämparglöd sa Håll dig springandes! Hörde också speakern i mitt öra där han säger att man tappar väldigt mycket om man börjar gå, okey, lina håll dig springandes nu, det behöver inte alls gå fort men keep on going! Det blev en kamp att ta sig framåt. 

Jag gjorde en deal med mig själv. Okey, nu gör vi såhär benen! Spring så gott ni kan till varje vätskestation, där får ni gå några steg och sen springer vi igen okey? De mumlade okey, jag belönade benen med att gå vid varje station och ta det lite lugnare och det gick bättre.

Kom in i city igen och fick kraft och energi från folkmassan. Alltså ni gjorde så att jag klarade springa. Vilken energi, vilket pepp, tack Kalmar. Tack alla ni som hejade på mig! Så guld värt där på banan!

Återigen får jag springa åt höger och se mållinjen en bit bort. Snart, snart är jag också där, nu är det cirka 13 km kvar. Under sista varvet får jag en drös av energi från fina Angelica som tar kortet nedan. Du gjorde så att jag orkade, jag behöll din energi i kroppen under sista varvet tänkte jag på dina ord!

Nu gjorde det verkligen ONT överallt. Benen strejkande men jag höll mig springandes. Fötterna värkte. Hade fått skav av byxorna på rumpan som gjorde ont. Men nu var det bara fokus framåt och jag visste att jag hade en chans att gå under 12 h. Det blev nu mitt mål!

Jag började smått närma mig de sista kilometrana in mot målet. Struntar i att det gör ont, jag kör på, pannbenet vässas! Jag möter Sofie vid sista vätskestationen och blir alldeles lycklig över att se henne. Kroppen fylls med energi, Sofie och jag börjar springa med kraft i stegen och vi närmar oss målet tillsammans. Jag springer om bästa Linda från Luleå som håller sig springandes trots skadat knä i säsongen och blir alldeles tårögd, hon är så grym, hennes första Ironman och hon gör det så bra! Heja dig!

Nu är det nära. Folket hejar fram oss. Lyckokänsla i kroppen. Den blå mattan är vår, bara vår! Jag får springa in på målrakan tillsammans med en tjej som jag beundrar väldigt mycket. Grymma fina Sofie Lantto! Det kan inte bli bättre än såhär, målrakan var magisk, alldeles underbar! Den lägger jag i hjärtat!

Lina you are now an Ironman... again! :) alltså den känslan...obeskrivlig!

4 h och 5 min var jag ute på löparbanan som kantades av järnvilja!! Det blev tyvärr inget personligt rekord men jag är supernöjd utifrån de förutsättningarna som var... Jag är lycklig och stolt!

Stort TACK till min familj, vänner, bloggläsare, alla som peppade i kalmar, cykelbutiken no.1 i Varberg...

Ni betyder väldigt mycket för mig! 

Jag är fortfarande kvar i Ironmanbubblan... jag njuter!